För tio år sedan bodde jag i Amman. Jag skrev en bok om kvinnor i Mellanöstern. Två sorters drömmar – kvinnoliv i Mellanöstern heter den. Boken handlar kvinnornas drömmar och vilken roll islam spelar i deras liv. I mars 2017 vände jag tillbaka. Vad har hänt med kvinnorna i min bok? undrade jag.
Det har skett en del sedan jag var här sist, som i sin helhet var 2003-2007. Världen har sett en arabisk vår, IS, kriget i Syrien men också ett allt starkare ljus på orättvisor i världen. Men situationen för kvinnor i Jordanien tycks vara sig ganska lik. Jordanien är ett patriarkaliskt samhälle med traditionella könsroller. Kvinnor är i mångt och mycket osynliga i offentligheten. Blott en av fem kvinnor förvärvsarbetar. Blott 18 av de 130 ledamöterna i parlamentet är kvinnor. Patriarkaliska traditioner, praktiska svårigheter, exempelvis brist på barnomsorg och transporter, arbetsbrist – arbetslöshet är ett problem i Jordanien – och strikta tolkningar av islam håller dem tillbaka. Men något har allt hänt. De 18 kvinnorna är resultat av en lag som säger att minst 15 av ledamöter måste vara kvinnor. Förslag till lag med strängare straff för förövaren vid hedersbrott ligger på bordet. Många familjer har idag inte heller råd att bara en person arbetar, och i många är det självklart att också kvinnan ska göra karriär.
Jag har gjort denna studie med bidrag från Helge Axelsson Johnssons stiftelse.
Stort tack till stiftelsen!
Kvinnorna jag här skriver om är Khawla, Rosin, Manal, Umm Azem, Rania, Sawsan, Sabah och Threya samt Marwa och Rasmieh. Allt kommer i en följd, bilderna är stora och ligger efter varandra, så man får scrolla på och scrolla på. I slutet kommer en liten reflektion. Trevlig läsning!
Kvinnor i Jordanien åtnjuter inte alla sina lagstadgade rättigheter. Bilden är från al-Balad, Ammans gamla stadsdel.
Nytt inslag i Amman gatubild, beväpnad övervakning. Säkerheten har fått en mer framträdande plats nu än tidigare. En taxichaufför förklarade att det är mycket stök på gatorna numera. ”Vi måste vi folk att man inte kan bete sig hur som helst” sa han. Andra jag talade med påpekade att våldet i regionen gör att säkerheten hamnar på topp på Jordaniens prioriteringslista just nu.
Min moské
Först till min gata i Amman; Abdul Rahman Gharayeb-gatan 8. Det var här jag bodde i nästan fyra år (2003-2007). Kolla på bilderna. Det är samma tomt. Finn två fel.
År 2007. Kvinnan på bilden är min mamma.
År 2017. Jag.
Rätt. Mitt hus har försvunnit. Trist men sådant är livet. Någon vill tjäna pengar. Det andra? Kolla på huset till höger om mitt hus. År 2007 såg det ut som ett vanligt hus. Tio år senare hade det fått en minaret. Det ”vanliga huset” är en moské. Det var det även på min tid. Föreståndaren förklarar nybyggnaden med att moskén ska vara mer riktig. Islam har ett starkt fäste i Jordanien och det har inte blivit svagare sedan jag var där sist. Snarare tvärtom. Såväl västvärldens inflytande som IS och terrorn ”i islams namn” kan vara orsaker. Det är ett stort ämne. Jag diskuterar det lite mer i slutet. Nu lämnar vi det för att möta kvinnorna.
Khawla tar ledningen
Det började inte bra. Khawla öppnade dörren till det stora huset i utkanten av Amman. Och var alldeles för snygg.
– Ajajaj, tänkte jag. Det har inte gått som planerat.
För drygt tio år sedan gjorde Khawla el-Sheik Hourani, då 43 år, något stort. Hon utbildade sig till rörmokare. I ett samhälle där det i de flesta fall råder strikta gränser mellan traditionellt manliga och traditionellt kvinnliga sysslor i de flesta sfärer av livet är kvinnliga rörmokare lite…, ja, ni fattar själva. Är man dessutom fotomodell, som Khawla var, ja då tittas det till lite extra när rören ska lagas. Khawla gick en vidareutbildning som i USAID:s regi och satte igång. Hennes specialitet var att åka till hus där kvinnor var ensamma och laga rör. Som kvinna ensam hemma vill man inte ta emot en främmande karl, visste Khawla. Idén gick hem. Hon startade en firma och körde, samtidigt som hon tog uppdrag som fotomodell och visade traditionella, jordanska dräkter.
Khawla som nyutbildad rörmokare, 2005. Förebilderna var inte många.
När jag nu såg henne tänkte jag: Nej. Så där vårdad ser man inte ut om man är kvinna och 53 år och har jobbat som rörmokare i mer än tio år. Khawla har lagt av och ägnar tiden åt att piffa sig. Projektet har misslyckats. Men oj, så fel jag hade. Khawla har gjort karriär utan like. Efter starten fick hon förfrågningar från alla möjliga branschorganisationer om hon kunde ta uppdrag och hålla kurser för andra kvinnor som ville bli rörmokare. Hon startade en kursverksamhet och utvidgade sitt företag med personal.
– Ja, skrattar Khawla, som fått en utmärkelse av Jordaniens kvinnorättsivrande drottning, Drottning Rania. Jag gav mig inte och det gick.
I power-point-presentationen av sitt företag 2017 visar Khawla bild då hon fick pris av Drottning Rania.
Vid sidan av rörmokarkarriären har Khawla utbildat sig till inredningsarkitekt och designat egna möbler och konstföremål. Det är verk snidade i traditionella islamiska former. Hennes hus är hundraprocentigt energiekonomiskt med lampor som tänds i etapper och reglerad värme. Och ja, hon modellar fortfarande.
Alla tyckte att det var jätteroligt att se min bok, vilken har en del bilder. Här är Khawla och hennes man Samir Hourani. Alla var också väldigt glada över att jag sökt upp dem och kom tillbaka. De kanske trodde att jag var en tillfällig en som forsade in i deras liv och tog en bit och sedan glömde dem. Att bli ihågkommen är stort.
Khawla har fått stöd från sin man Samir Hourani som är elektronikingenjör och i samma bransch. Men utan hennes egen drivkraft hade det inte gått. Det här är fantastiskt, tycker jag. Det är fullt möjligt att bryta mönster, också i den hårt inrutade traditionella, arabiska världen. Kanske är det kvinnorna som går i bräschen. I min interna statistik leder de. Jag har träffat en kvinnlig rörmokare – mot noll manliga dagispedagoger.
Khawlas hem är byggt för att spara energi.
Rosin, 10 år
I ett av de första kapitlen i min bok föds Rosin. Det sker klockan halv tre på natten på al-Helal-sjukhuset. Hon vägde 3 440 gram och var 49 centimeter lång.
Så snart Rosin såg dagens ljus fick hon höra Guds ord. Hennes pappa Murad böjde sig ner över det lilla barnets öra. Allahu Akbar, Allahu Akbar Allahu Akbar Allahu Akbar, viskade han. Gud är större. Det är Adhan, bönekallelsen, som så gott som varje nyfött, muslimsk barn får höra.
– Hon ska bli en bra muslimsk kvinna, sa Rosins mamma Nadia Awad, några dagar förlossningen. Jag ska hjälpa henne. Jag ska lära henne allt om islam.
Nadia och Rosin för drygt tio år sedan.
Blev det så?
Ja. Familjen, som har flyttat och bor i ett ganska slitet område i östra Amman, har fått ytterligare två barn och har nu fem. Nadia är hemmafru och tillbringar större delen av tiden i trerumslägenheten, vars vardagsrum på vanligt manér i arabiska familjer som inte har så gott ställt, är möblerat med soffdynor på golvet och ett bord i mitten. Nadias och Murads uppfostran resulterade i det väntade och förväntade. Rosin bär hijab, slöja, vilket flickor börjar göra när menstruationen kommit, ber och fastar under ramadan.
– Det gick som jag hade tänkt mig, konstaterar Nadia.
Nadia och Rosin, 2007.
Det här är inte konstigt. Majoriteten av barnen i den arabiska, muslimska världen får en muslimsk uppfostran. Många går i islamiska daghem och islamiska skolor. Marwa, en kvinna jag träffade senare (se avsnitt längre ner) har ett barnbarn som är ett och ett halvt år. När Marwa frågar den lille hur man ber, böjer han sig ner och visar, precis som muslimer gör i bön. Vi i väst, skulle kanske kalla det indoktrinering, men med tanke på islams tes om att varje människa är född med en gudstro och islam finns i varenda sektor i de muslimska samhällena, vore det i det närmaste konstigt om Rosin inte följt sina föräldrars tro.
Rosin vill bli engelskalärare. Familj har hon inte tänkt på. Men om hon får en dotter vet hon vad som gäller.
– Jag ska ge henne en muslimsk uppfostran, säger hon.
Kvinnor kan arbeta inom många yrken, dock inte med alla uppgifter. Kvinnliga poliser, som bland annat ägnar sig åt att dirigera trafiken, har funnits i Amman många år.
Manals (ändrade) ambitioner
”Manals ambitioner”. Så hette kapitlet om Manal i min bok. Manal Bayyat var 38 år. Hon hade tre barn, skrev på sin doktorsavhandling och arbetade som skolinspektör för gymnastikundervisning. Hon var ambitiös. Bland Manals strävanden stod en högre än de andra: Att bli ”en perfekt muslimsk kvinna”. Ett steg mot det kunde vara att låta män och kvinnor vistas i olika rum vid sammankomster hemma, tänkte Manal. Segregationstanken är central i islam och att sära könen skulle vara ett steg på väg mot perfektion, tyckte Manal.
Manal har blivit 48 år. Hon har fått ytterligare ett barn så att hon nu har fyra, blivit klar med sin avhandling och blivit assisterande professor vid idrottsinstitutionen vid Jordaniens universitet.
Manal, i beige jacka, undervisar idag bland annat i fäktning.
Men de religiösa ambitionerna har tagit en ny vändning.
– Mina ambitioner att vara en god muslim har inte ändrats, säger Manal på sitt kontor innan hon ska in och ha lektion i fäktning på institutionen. Men tron har blivit alltmer tydlig och mindre självcentrerad. Jag är mindre strikt nu.
Numera tycker Manal inte att det viktigaste är vad en muslim gör eller hur hon eller han ser ut (Manal själv har lagt av sig jilbaben, långkappan och bär nu enbart hijab, slöja) utan hennes tankar. Manals tidigare ambitioner att separera män och kvinnor har inte samma prioritet längre.
– Det viktigaste är att vara stark och ha en utbildning och veta vad man vill. Man kan uppnå detta även om man vistas på platser som inte är segregerade.
För tio år sedan bar Manal jilbab, långkappa, och drömde om att bli en perfekt muslimsk kvinna.
Skälen till att Manal ändrat sig är inte bara åldern. De är också händelser i omvärlden, nämligen IS. IS är vare sig islam eller en politisk rörelse, påpekar Manal. IS är en extremistisk rörelse som använder islam som redskap. Manal vill inte bli sammankopplad med detta fenomen! Sina tre äldsta barn placerade hon i en muslimsk skola. Det yngsta satte hon i en vanlig arabisk skola. Muslimska skolor i Jordanien ger en konservativ bild av islam, säger Manal som inte vill att hennes dotter ska riskera att blanda ihop vad som är vad inom religion, politik och andra ideologier.
– Jag vill att mina barn ska kunna bestämma sina mål och försöka uppnå dem, och framför allt, sprida islams budskap om fred.
Manal har inte ändrat sin tro, bara sitt beteende. Det är inte vad hon ändrade till som jag gillar. Det är ändrandet i sig. Att kunna bölja med gör livet lättare. Det är också tryggt att veta att det finns plats för ändrat beteende inom olika livåskådningar, också islam.
Idag har Manal bytt fokus och koncentrerar sig mer på att hitta sin egen styrka.
Manal och jag utanför Manals arbetsplats 2017. Det är något speciellt med möten.
Umm Azem väntar
Umm Azem, som egentligen heter Intisar Sharif men som på arabiskt respektfullt manér kallas ”Azems mamma” efter sin äldste son Azem, väntar. Det ligger nära till hands att säga att hon väntar på döden. Men det gör hon inte. Hon väntar på livet. Efter detta. Det som ska levas i paradiset – al-jannah eller firdaws.
Umm Azem tillhör den ganska stora grupp i Jordanien som lever strikt efter islam. Förr var hon heltäckt när hon gick ut. För 25 år sedan startade hon Det goda folkets islamiska daghem. Det var här jag först träffade henne. Barnen på hennes dagis hade övning i att gå runt Kabah, den heliga stenen i Mecka, när jag kom. Det goda folkets islamiska daghem var en produkt av Umm Azem – ett renlärigt islamiskt dagis. Pappor, alltså män, fick inte komma in. ”Vi kommunicerar med dem med hjälp av barnens anteckningsböcker” förklarade Umm Azem när jag frågade hur det gick till med rapporter om ätande och sovande och sådant.
Umm Azems daghem är inte unikt. Det finns mängder av islamiska daghem och skolor i den arabiska världen. Alla är dock inte så renläriga som Umm Azems.
Barnen på det goda folkets islamiska daghem får öva sig att gå runt Kabah, den heliga stenen i Mecka.
Idag är Umm Azem 68 år. Hon har slutat på dagiset. Hon har vänt sig inåt. Hon vet att livet snart är slut, säger hon, och nu gör hon goda gärningar och följer alla islam regler så att Allah ska belöna henne i livet efter detta. Som strikt troende muslim tror hon att det finns två sorters tillvaro efter döden; paradiset, al-Jannah och helvetet, Jahannam.
– Jag ber och tänker på detta nästan hela tiden, säger Umm Azem i soffan hemma i lägenheten som ligger våningen ovanför Det goda folkets islamiska daghem.
Umm Azem, 2007.
Umm Azem 2017.
Jag har träffat många äldre kvinnor i Amman som säger samma sak. I ”slutet” blir man mer religiös. Att reflektera på ålderns höst är nog inte specifikt för islam. Jag tror att människor i alla kulturer, när det börjar kännas som om det mesta är gjort, funderar och lägger ihop. Fast alla kanske inte placerar en gud så centralt, eller tänker på att det handlar om att nu ”göra rätt”.
– Har du inte blivit muslim ännu? frågar Umm Azem.
– Nej?
– Varför inte?
– Det är inte min religion. Jag är inte född muslim.
– Du kan konvertera.
– Jag tror inte på islams trossatser.
Umm Azem nickar.
Och väntar.
Ranias story
Jag hade historien klart för mig. En arabisk kvinna gifter sig, får barn, blir fast i hemmet och vantrivs som bara den. Det hade varit en bra story. Om den hade varit sann.
Rania Gaith gifte sig efter det att hennes man Ashrafs mamma kommit till Ranias mamma och frågat om dottern. Föräldrarna kom överens och Rania och Ashraf började ses. Bröllop stod med pompa och ståt.
Rania och Ashraf.
Rania fick ett och snart ytterligare ett barn. När hon blev gravid för tredje gången hade paret inget val efter abort, enligt många tolkningar av islam, bara är tillåtet i undantagsfall. ”Haram” säger Rania.
När vi sågs i samband med bröllopet hade Rania drömmar. Hon ville ha familj, men och ville också arbeta. Hon ville bli frisör eller kosmetolog.
Rania, 2017, tillsammans med sina barn Judy, Naya och Omar. Flickan till vänster om mig är ett grannbarn.
Men Rania har varit hemma med barnen hela tiden. Hon skulle gärna ha arbetat men hon har inte haft någon som har kunnat passa barnen. Institutioner litar hon inte på. Hon har inte heller någon adekvat utbildning. Arbete är viktigt, säger Rania, men det viktigaste för en kvinna är utbildning. Det är särskilt viktigt om man blir änka eller skild. Men Rania har smygstartat. Hon hämtar några plastburkar och oljor och örter som hon blandar till en kräm. Det är medel mot svett. Krämen säljer Rania till vänner personligen och via Facebook. Alla ingredienser är sunnah, det vill säga produkter som profeten Muhammed rekommenderar. ”Det är därför jag gör det” säger Rania, som dock tycker att det är viktigt för kvinnor att ha något ”eget” vid sidan av barn och hem.
Det hade varit en enklare story om Rania hade varit frustrerad. Men det är hon inte. Hon vet vad hon vill.
– Just nu är barnen det viktigaste, säger hon.
Rania kommer att söka arbete utanför hemmet när alla barnen går i skola. Tills dess stannar hon hemma, finner utvägar och förbättrar storyn.
—————————————————————————————————————————————–
Drömmar enar generationer – och skiljer
Det var Sawsan som födde tanken på titel på min bok, Två sorters drömmar.
”Du förstår” sa Sawsan, då 22 år, ”vi muslimer har två sorters drömmar; de för livet här på jorden och de för livet efter detta.”
Med Sawsan, hennes mamma och mormor pratade jag om bådadera.
Sawsans mormor, Threya Othman Assad kom till Amman som flykting tillsammans med tusentals andra palestinier i samband med kriget mellan Israel och arabvärlden 1948-49. Threya växte upp i ett flyktingläger, upprättat av FN. Som ung hade Thryea inga andra drömmar än dem för barnen. ”Hela mitt liv har kretsat kring barn” sa Threya som är mamma till femton (och för tio år sedan hade 90 barnbarn och fem barnbarnsbarn). Men när jag träffade henne för tio år sedan kände hon att hon var på väg in i en ny fas. ”Nu är jag fri” sa Threya, då 67 år. ”Jag vill ha hälsan kvar så att jag kan be till Gud. När jag är död vill jag komma till paradiset.”
Threya, Sawsan, Sabah 2005. Tre generationer muslimska kvinnor.
Sabah Mansour, hennes då 50-åriga dotter, tyckte också att livet hade börjat vända. ”När man som kvinna passerat femtio vänder livet” sa hon. ”Då blir man mer religiös.” Sabah flyttade med sin man och fyra barn i Saudiarabien 1975-2000, då det fanns gott om arbete i den oljerika grannstaten. Sabah undervisade. Väl tillbaka i Amman slutade hon arbeta. Det behövdes inte. Hon levde rättroget. Hon steg upp i gryningen varje morgon och bad. ”Paradiset” sa Sabah.
Sabahs dotter, Sawsan Abu Tawilieh, hade drömmar också för jordelivet. Sawsan, då mamma till två pojkar, är utbildad lingvist med engelska som huvudspråk. Hon arbetade som lärare i en flickskola men ville jobba som tolk och översättare, helst inom mediabranschen. Paradiset tänkte hon också på. Den drömmen är lättare att påverka än jordelivets drömmar sa hon. För att få jobb och bostad och allt det där är man beroende av andra. ”Drömmen om paradiset har man i sina egna händer”, sa Sawsan.
Sabah och Sawsan idag. Threya är inte med.
Idag har livet visat sig för de tre generationerna. Threya ligger på sjukhus. Hon har fått alzheimer och känner inte igen ens de närmaste. Jag var med Sawsan och hälsade på Threya. Hon låg på ett sjukhus som var tillägnat anhöriga till militärer. Threyas man tjänade i armén. Sjukhuset var fint och såg välutrustat ut. Men Threya var svårt sjuk.
Sabah har plötsligt blivit smärtsamt änka. Hennes make Muhammed dog helt oväntat för en tid sedan. Det skedde hemma i soffan. Sabah, som bor kvar i familjen hus i Hai Nasal i den konservativa delen av Amman, sörjer.
– Jag känner mig så ensam, säger hon.
Sabahs familj har anställt en indisk flicka som är hos henne hela dagarna. Hon hjälper Sabah med hushållssysslor och är ett sällskap. Hon kan ingen arabiska och de två kan inte kommunicera med varandra. Men hon är där. En arabisktalande hemhjälp kostar för mycket.
Sawsan har blivit trebarnsmor. Eller tre-sons-mor, skulle man kunna förtydliga det med. Det är rätt mycket fotbollar och spring i Sawsans lägenhet. Sawsan, idag 32 år, arbetar fortfarande som lärarinna och extraknäcker då och då som tolk och fixare. Hennes dröm slog in något sånär.
Palestinierna utgör ungefär 75 procent av Jordaniens befolkning. Sawsans familj tillhör gruppen.
Vad har enar de tre kvinnogenerationerna? Tron, såklart. Drömmen om paradiset. Sawsan har visserligen lagt av sig jilbaben, långkappan, som hon hade tidigare.
– Jag tröttnade på den, säger hon.
Men hon ber fem gånger om dagen, också när hon är ute på uppdrag, och har inte sviktat ett dugg i sin tro. Sabah stiger alltjämt upp i gryningen och ber och tänker nu mer än någonsin på livet efter detta. Threya vet vi inget om, utöver att hennes själ har varit hos hennes gud ända sedan hon föddes.
Vad skiljer generationerna? Drömmarna om jordelivet, kanske. Möjligheterna. Det patriarkaliska mönstret i Jordanien är starkt men något har allt hänt de senaste decennierna. En ny lag placerar kvinnor i parlamentet. Ekonomin gör att många kvinnor måste arbeta. Internet visar hur världen ser ut utanför. Sawsan är högskoleutbildad, talar utmärkt engelska, har telefonen full av kontakter, Facebookar med halva Jordanien och ställer krav.
När vi pratar om arabiska kvinnor ska vi inte bara titta utåt (på oss själva, till exempel). Vi ska också titta bakåt. Det är kanske där den relevanta jämförelsen finns.
Det jordanska samhället är konservativt. Men kvinnor har trots allt fler möjligheter idag än för tio år sedan. Här en buss vid den centrala busstationen i al-Balad, Ammans gamla stadsdel.
—————————————————————————————————————————————–
Marwa: ”Som en sekreterare åt min man”
Ni tror att detta sägs med bitterhet. Ni tror fel. Marwa Ghaith är en av de mest nöjda kvinnor jag träffat i mitt liv. Marwa har hunnit bli 49 år. Tidigare arbetade hon som pedagog på Det goda folkets islamiska daghem. Men plötsligt fick hon nog. Hon slutade. Idag är Marwa hemma. Marwa är yrkeskvinnan som blev hemmafru.
Marwa Gaith, 2005, tillsammans med tidigare kollega och chef Umm Azem.
Jag maler på om detta hemma hos Marwa. ”Vill du inte ut?”, ”Gör du det du vill?”, ”Vad gör du hela dagarna?”
– Jag gör en massa, säger Marwa. Arbete hindrar mig från att göra det jag vill.
Marwa och hennes man har flyttat till ett fint, nybyggt hus i västra Amman. Hennes yngsta dotter bjuder på delikata små chokladpraliner och turkiskt kaffe ur små silverkoppar med lock på.
Fika hos Marwa.
En ett- och ett-halvt-åring hoppar runt i rummet. Det är Marwas barnbarn.
Marwa har verkligen fullt upp. Hon träffar släktingar, tränar på gym, går promenader och hjälper sina barn. Och hon hjälper sin man. Hon följer med mannen på dennes affärsresor, träffar hans kollegor och assisterar honom här hemma med pappersarbete och allmän administration.
– Jag är som en sekreterare åt min man, skrattar Marwa.
Marwa idag.
Marwa tycker att hon får ut mycket mer av livet nu. Naturligtvis handlar det här om pengar. Marwa har råd att inte arbeta. Men det handlar också om att välja ett liv. Jag vet inte hur många kvinnor i Sverige som skulle sluta arbeta för att vara hemma – och lägga tiden på att hjälpa sin man i dennes arbete! Marwa visar en filmsnutt från en familjeträff. ”Familjen” i arabvärlden är liksom inte mamma, pappa och två barn. Det är en samling två-, om inte tresiffrigt, antal personer; mostrar, ingifta, kusiner, barnbarn, gammelföräldrar, syskonbarn… Rummet på Marwas film är fullt av folk. Musiken är hög. Några av männen dansar med uppkavlade skjortärmar.
– Sådana här har vi en gång i månaden, säger Marwa.
Man kan tycka att det är förfärligt att arabiska kvinnor inte är ute på arbetsmarknaden. Men innan man uttalar sig om hur någon annan känner sig, ska man komma ihåg att livet faktiskt kan vara mer än det som ryms på ett CV.
Självklart sköter många tjejer sin egen ekonomi. Från Sweifiehs nya köpcentrum Aveune Mall.
Rasmieh och sharialagen
Om en kvinna i Jordanien önskar skilsmässa på grund av att mannen är steril måste hon vänta i fem år innan hon kan få ut skilsmässa. Det tycker Rasmieh al- Doss är fel.
– Fem år! En kvinna kan ju hinna bli infertil på grund av ålder innan dess!
Rasmieh tycker att det är så pass fel, att hon skrev en doktorsavhandling om saken. Nu är hon professor i juridik och har egen advokatbyrå med familjerätt som specialitet.
För tio år sedan pluggade Rasmieh, då 37 år heltid vid Jordaniens universitet. När föreläsningarna var klara skyndade hon hem till man och sex – ja, ni hörde rätt – sex, barn. (Rasmieh och hennes man Yasin Aiash har ytterligare ett barn men han avled i en olycka när han var liten.)
Här bor Rasmieh och har sitt kontor.
Familjen bodde i en trerumslägenhet på Hiragatan i Abdoun. Abdoun är en fashionabel stadsdel men Hiragatan hör till de kvarter som är slitna. Rollerna i familjen var klara och islamiska. Yasin lämnade barnen till dagmamma men i övrigt var det Rasmieh som hade ansvar för hemmet.
– Han kan koka ett ägg, sa Rasmieh då.
– Just det, sa Yasin. E-t-t ägg.
Vid tio satte sig Rasmieh med juridikböckerna.
Rasmieh och hennes man Yasin och barnen i lägenheten på Hiragatan, 2007. På bordet: mansaf, en rätt med kyckling och ris med rostade mandlar.
Nu har barnen blivit stora. Men den yngsta är fortfarande bara elva år så helt kan föräldrarna inte koppla av. Familjen bor fortfarande på Hiragatan.
Rasmieh och Yasin och barnen, 2017. På bordet: mansaf.
Lägenheten är utbyggd. I vindsutrymmet intill uteplatsen på taket (vanligt på hus i arabvärlden) ligger ett rum som är inrett med ett magnifikt skrivbord och diplom på väggarna. Det är Rasmiehs kontor.
Här tar advokat al-Dos emot klienter som söker hjälp i familjerättsliga frågor. Det är frågor som i mångt och mycket regleras i den islamiska sharialagen.
– Det är mycket skilsmässor, säger Rasmieh, nu 47 år. Ibland är det föräldrarna som kommer.
Rasmieh är själv djupt troende. Familjen lever efter strikt islam. Men hon slukar inte allt. Sexbarnsmamman ryter till – på männens planhalva.
Det känns omtumlande att möta Rasmieh. Här kom jag från jämställda Sverige med lagstadgade pappaledigheter och könskvoterade styrelser och Kvinnor Kan-mässor, och tror mig ha en mall för hur kvinnor ska bli delaktiga i samhället. Och så stöter jag på en sådan som Rasmieh. Jag säger ingenting, så har jag ingenting sagt.
Advokat al-Doss.
På hemvägen
På hemvägen funderar jag. Mycket har hänt med kvinnorna.
Vad gäller förvärvsarbete tycks linjerna ha förstärkts. Kvinnorna har generellt fortsatt den väg de påbörjat. De som var yrkesverksamma då har generellt fortsatt att arbeta och till och med gjort karriär. De som var hemma är fortsatt hemma.
Religionen är fortfarande viktig för kvinnorna. Man kunde tänka sig religionen i takt med modernisering skulle bli mindre viktig, både för samhället och individen. Men så tycks det inte vara. Manal har beslutat att inte leva lika strikt som förr, men hon tror fortfarande lika mycket. Rania säger till och med att hon skulle vilja utöva religionen mer. Men hon hinner inte för barnen.
Moskéer finns överallt.
Har kvinnorna införlivat sina drömmar? Det är svårt att säga eftersom livet inte är slut för dem ännu. Men på det stora hela verkar det som om de här kvinnorna lever ungefär det liv de vill leva. Khawla jobbar med det hon utbildade sig till för tio år sedan. Marwa har råd att njuta av livet utanför arbete. Rania är hemma med barnen och inväntar tajmingen.
Samtidigt är inte alla kvinnor nöjda i Jordanien. Många stannar hemma halvt om halvt mot sin vilja. De deltar inte i samhällslivet. Trots att lagen garanterar dem alla rättigheter diskrimineras de till exempel, då det till exempel ofta är män som tolkar lagen. (Heja Rasmeih!). Det jordanska samhället är fortfarande mycket konservativt. På min resa såg jag med egna ögon en traditionell, arabisk äktenskapsförmedling. Jag satt med två kvinnor. Plötsligt sa en av dem.
– Känner du någon som har en ung dotter? Jag har en bekant som har en giftasmogen son.
– Ja, svarade den andra och visade upp en bild i sin mobil. Se här.
– Hon ser trevlig ut, sa den första kvinnan. Vad heter hon?
Och så fortsatte de.
Många äktenskap kommer till stånd på traditionellt sätt.
Islam är, som jag har skrivit flera gånger, en mycket stark samhällskraft i Jordanien. Religionen tycks ha blivit starkare. Under min tid i Amman noterade jag inte bara minareten på min moské på Abdul Rahman Gharayeb-gatan. Jag såg också fler butiker med jilbaber och hijaber än tidigare, ja fler täckta kvinnohuvuden över huvudet taget.
– Ja, säger Muath Odath, imam i Jarmouk-moskén i Abdoun. Islam har blivit starkare. Men inte på det sätt du tror. Folk låtsas att de är goda muslimer. Att vara en god muslim handlar inte om att bära de rätta kläderna eller göra de rätta sakerna. Det handlar om att tro innerst inne.
Vare sig islam är en identitetsmarkör eller något annat, genomsyrar livsåskådningen stora delar av det arabiska samhället. Det kan konservera. Imam Muath Odath tycker till exempel att det finns begränsningar för hur mycket kvinnor ska förvärvsarbeta.
– Kvinnor får absolut arbeta men det ska vara jobb som inte strider mot deras natur, säger han.
Utbudet av hijab är stort. Kanske behöver försäljaren inte anstränga sig speciellt mycket för att sälja. Det köps ändå.
Frågan är hur det kommer att gå för de arabiska kvinnorna. Muath Odath tror att det kommer att gå på ett sätt som han inte gillar. Han tror att den sanna islam, eller så som han tolkar religionen, kommer att försvagas i Jordanien och fruktar att jordanska regeringen kommer att vidta åtgärder för att få ut kvinnor på arbetsmarknaden, och då i traditionella mansyrken som snickare och rörmokare. Det är inte bra då det strider mot deras natur och inte bra då det betyder att kvinnor tar arbeten från män.
– Vi har också arbetslöshet och om en kvinna arbetar kan det betyda att hon tar en mans jobb, och det är mannen som ska försörja familjen, säger imamen.
Det bedrivs många stödprojekt med mikrolån och bidrag till material i Jordanien för få ut kvinnor på arbetsmarknaden. Det gäller dock att det snarare hjälper än stjälper, menar Leyla Naffa, ordförande i Arab Women Organisation i Amman.
– Organisationer ger dem en symaskin, säger Leyla Naffa, ordförande i Arab Women Organisation i Amman. Men det gör bara att de blir fast i hemmet. Kvinnorna måste ut!
Kanske är den största förändringen som ska till, den som ska av äga rum i människor huvuden.
Att möta kvinnorna i Amman så här tio år senare var stort för mig. Det var i många fall inte möten mellan en källa och en journalist utan möten mellan människor. Att jag träffat dem tidigare och nu såg dem igen, gav mervärden. Jag förstod mer om människan framför mig. Jag fick frågor, ska ni veta. ”Har du gått upp i vikt?” sa Rania. ”Det klär dig.” Mänsklig tanke att tänka. Modig grej att säga.
Det arabiska samhället har mycket att ta tag i. Kvinnorättsaktivister, politiker, alla, måste jobba rakt av för att alla kvinnor ska kunna leva det liv de vill. Men vi i omvärlden bör tänka oss för när vi talar om arabiska kvinnor. Vi måste tänka oss för innan vi sätter stämpeln ”offer” på allt och alla. Vi måste akta oss för att tala om arabiska kvinnor som en enda massa. Arabiska kvinnor är ett antal individer. Individer kan vara både modiga och starka, och ja, tänka själva.
Jag är glad att jag reste till Amman och blev påmind om detta.
Amman 2017
Jag kommer att göra lite olika saker av min resa till Amman. Utöver det här blogginlägget har jag redan gjort ett inslag i Människor och tro, SR P1, sänt 16 mars och skrivit en krönika om islam i Jordanien i Utrikesmagasinet, Utrikespolitiska institutet, publicerad 9 mars. Lyssna och läs gärna.
Människor och tro, SR, 16 mars 2017
Tolv minuter in i programmet; 12:30-24:30 min.
Utrikesmagasinet, UI, 9 mars 2017
Slutligen, tack Khawla, Rosin, Manal, Umm Azem, Rania, Sawsan, Sabah och Threya, liksom Marwa och Rasmieh för att ni har släppt in mig i era liv! Genom mötena med er har jag förstått lite, lite mer av den värld vi lever i.
Amman i morgondis.
