I mitt senaste blogginlägg frågade jag mig vad min sommar skulle mynna ut i. Jag reste kors och tvärs i Sverige, och tänkte mig att det skulle ge något ”resultat”. Det gjorde det. Jag såg att man kan leva på alla möjliga sätt, och har förhoppningsvis av det blivit en mindre tvärsäker människa.
Till Vålådalen, där jag skulle vara med på löparläger, reste jag med två mål. Jag ville bli starkare. Jag ville ta reda på vilket förhållande jag ska ha till löpningen. Jag tycker nämligen ibland att jag håller på för mycket. Det finns en charm i att gå upp i grejer till hundra procent och jag tror att det är sunt att kunna ge sig hän. Men jag får ibland en känsla av att springandet tar för mycket plats hos mig, att det sliter på kroppen och att det skulle vara skonsammare för mitt prestations-jag om det hela kunde vara lite mer ”lagom”.
Jag blev lycklig när jag kom till Vålådalen. Jag har varit här många gånger, jag tycker mycket om stället och kände genast friskheten.
Fina, fina Vålådalen!
Det första jag gjorde var att ta på mina nya trailskor och ge mig ut. Sprang 2 * Lathispåret a´ 10 km. Drack vatten ur bäckarna. Tempo: 5:30. Blev förskräckt över saktfärdigheten. Det var fånigt. Det var fånigt att över huvudet taget ta tid. Trail handlar om upplevelse och njutning, förstod jag sedan. Men jag är en asfaltspinkis och inställd på att det ska gå fort.
Tycker ni att det är vackert? Då skulle ni höra hur det lät! Och smakade!
Ovanligt slätt underlag här. Men fint!
Lägret leddes av Lena Gavelin, före detta elitlöpare som tävlat i friidrottslandslaget 2001-2010 och har resultat som 33:35 på 10 km, 1:13:03 på halvmaraton, 2:30.39 på maraton och 1:53:13 på Lidingöloppet, på sin meritlista.
Första passet var en runda runt Blanktjärn. 18 km skulle det bli. Det gick över stock och sten och genom, om inte eld så åtminstone, vatten. Det var roligt. Vid 16 km ramlade jag. Jag slog i knäet men reste mig och sprang lätt vidare. Också eftermiddagens löpteknikpass gick utan svårighet. Vi körde intervaller med löpteknik på bana och jag tränade hållning och armar. Inga problem.
Jodå, jag utökade mitt register och…näh, jag tog inte tid.
Men – nästa morgon värkte knäet. Jag förstod direkt. Det skulle inte bli någon löpning för mig idag.
Där kom svaret, tänkte jag.
Det enda sättet att nu inte bryta ihop, var att fatta att jag måste ta det här med löpningen på skoj. Jag gick en tur upp på Ottfjället och satt där och höll på med det.
Tog en tur och satte mig och tog det på skoj.
Blickade ut. Tänkte på allt jag har. Struntade i det jag inte har. Blev glad.
Nästa dag var jag med på styrketräningen men den tredje dagen orkade jag inte med det roliga. Jag åkte till Åre hälsocentral. ”En liten blödning. Det kommer att gå över bara du tar det lite lugnt” konstaterade en läkare, jämngammal med min Marcus.
Kurortsvägen 20, om ni skulle få ont i något knä eller nåt, någon gång.
Tack, Åre hälsocentral, men jag behöver inte ha det så i detalj.
Jag linkade till Åre centrum där jag gick till biblioteket och kollade efter Rysslands-böcker för att distrahera tankarna. Åt lasagne, pratade med folk, väntade totalt två och en halv timme på Norrtåg som jag sedan åkte 8 minuter innan jag jag kom till Undersåker, varifrån jag tog bussen till Vålådalen. Här rehabcyklade jag till Nulltjärn fyra gånger fram och tillbaka. Nästa dag träffade jag mina goda Linnéa-vänner Richard Mosten, Kristina Jonåker och hennes man Anders. Vi hade en fantastisk dag med våfflor, prat, middag i Richards pappas stuga vid Hundsundet och fjällmara-pepp för Richard och Kristina.
Nulltjärn, 3 km från Vålådalens fjällstation. Var slutar verkligheten och var börjar fiktionen?
Det finns olika sätt att gripa sig an livet. Man kan skumma på ytan. Och man kan gå all in, i ett, eller – ganska utmattande men nog inget att göra åt – allt. Det finns också olika sätt att ta konsekvenserna. Med en klackspark. Eller med total inlevelse – av glädje eller bestörtning eller vad som helst. Det gäller att hitta den ideala kombinationen. Jag tror fortfarande att det är bra att vara besatt. Men det bästa är nog om man, medan man tar vinsten på allvar, kan ta förlusten med en klackspark.
Sättet att göra det är väl att lära sig att låta det rinna av, blicka framåt, gå vidare, kavla upp ärmarna och så vidare. Mitt knä är bättre nu. Men jag tar det fortfarande lugnt. Det är ingen fara med det. Det här med löpning är ju bara på skoj. Ibland.
Jag mådde som en prinsessa i Vålådalen, trots att jag inte gjorde så mycket av det jag kom dit för. Men jag uppnådde mitt mål, tycker jag.
Sophie 